Det kom ett brev……
Rubrik: Finns det hopp för Nordens sjuka man?
”Om svenskarna kommer att göra Stockholm, Göteborg och Malmö till skandinaviska motsvarigheter till inbördeskrigets Beirut med klankrig, hedersmord och massvåldtäkter, så kan vi inte ingripa. Men vi kan alltid sätta en broklaff i mitten av Öresundsbron.”
Så skrev jag i mitt veckobrev för mer än åtta år sedan mot bakgrund av den dåvarande socialdemokratiska svenska regeringens skarpa kritik av restriktionerna för utlänningar, som genomfördes i Danmark under våren 2002.
Den provocerande frasen fick genast det officiella PK-Sverige att koka över av hysteri och helig indignation. Vi var ”danskjävlar”. Vi fick gärna inavla oss tillbaka till stenåldern. Jag minns att jag träffade en mycket upprörd Lars Leijonborg från Folkpartiet inför en ordduell i TV-programmet Deadline. Den humorbefriade mannen var så desperat och arg att han, i avsaknad av argument inför öppen kamera, började riva en av Dansk Folkepartis broschyrer i bitar.
Men medan den svenska eliten fräste av ilska och utfärdade dagliga bannbullor, vällde det in flera hundra e-postmeddelanden till Dansk Folkeparti från vanliga svenskar. Nästan alla var fulla av tacksamhet för att vi hade fokuserat på det svenska invandringsproblemet och det svenska åsiktsförtrycket. Men det var också en sorglig läsning. Tonen var nästan bönfallande: ”Hjälp oss”.
Detta fick oss att införa en annons i den svenska tidningen ”Dagens Nyheter”, där vi tackade för stödet. Vi tog här några urvalda citat ur den massiva mängd e-mail vi fått.
Det officiella Sverige skrek på en gång att vi hade fabricerat citaten, eftersom ”de innehöll fördanskningar” – något som naturligtvis beror på att några av avsändarna ville göra innehållet lättare att förstå. Som när vi säger ”ursäkta” eller beställer ”ett rum med frukost” när vi stannar på andra sidan av Öresund.
Allt som allt gav det en inblick i en politisk kultur som jag inte trodde var möjlig i ett upplyst land, västvärlden anno 2002. Vad hade gått snett i Sverige? Hur kunde det vara möjligt att undertrycka en befolkning så våldsamt?
Det gränslösa svenska hyckleriet visades också skoningslöst under valkampanjen 2006 då svensk TV med en dold kamera hade filmat politiker från de mer erkända – eller borde man säga ”legitima” – partierna i Sverige. Här stod socialister och moderater plötsligt och omtalade invandrare med språkets värsta och mest hatiska glosor. När de sedan konfronterades med sina åsikter, vägrade de lamslagna att kännas vid dem, även om det var deras egna ord. Ett sorgligt bevis på en sjuk politisk kultur!
Vid samma val ålades även statliga svenska medier konsekvent att hänvisa till det invandringsskeptiska partiet Sverigedemokraterna som ”främlingsfientligt” om partiet ibland nämndes i ”Ekot” eller ”Rapport”. I takt med att invandringen till Sverige ökat ytterligare med tusentals irakier körde den svenska eliten vidare i samma verklighetsfrämmande spår.
Den svenska socialdemokratiska ledaren Mona Sahlin – som vill bli Sveriges nästa statsminister – sa till exempel i 2002 att ”Jag tror det är lite av det som gör så många svenskar avundsjuka på invandrargrupper, Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarnatt och sådana töntiga saker. ” Men den nuvarande premiärministern Fredrik Reinfelts patriotism var verkligen inte mycket äldre när han sa ” – Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.
Det skulle spränga alla fördämningar om man valde att återge det oändliga antal svenska absurditeter som att en elev skickades hem från skolan eftersom han bar den svenska flaggan på en tröja eller att en sparkad anställd på det svenska Migrationsverket inte ens kunde få hjälp av sin fackförening för att han vågat kritisera den svenska utrikespolitiken offentligt – eller att jag (Pia Kjærsgaard) av den svenska berömda författaren bakom sådana alster som Hamilton-böckerna, var Jan Guillou beskrevs som ”farligare än bin Ladin.”
Jag kan bara se att den svenska invandringspolitiken har helt spårat ur.
Sverige har idag en av Europas högsta kriminalitetsstatistik, och att massinvandringen har tvingat hela den svenska välfärden på knä. Inte minst med tanke på de äldre på svenska sjukhem, som idag på vissa ställen har ransonerat allt från kaffe till antalet potatisar de får äta, för att ”besparingarna kräver det”.
När har svenskarna äntligen fått nog? Det har vi har ofta gått och undrat på denna sidan av Öresund. Ja, när? Något tyder på att det kanske håller på att vända. I varje fall står Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna inför att passera den svenska spärrgränsen på fyra procent. I vissa opinionsundersökningar har partiet fått mer än sex procent av rösterna. Detta tyder på att det finns hopp för Sverige.
Sverigedemokraternas kritiker har hånfullt sagt att partiet är en kopia av Dansk Folkeparti. Och? Varken jag eller andra i Dansk Folkeparti har aktivt blandat oss i svenska förhållanden. Det har alltid varit vårt tydliga ställningstagande att endast svenskar kan rätta till situationen i Sverige. Men att Sverigedemokraterna naturligtvis sneglat på Dansk Folkeparti framgångar är bara helt naturligt.
Det kommer att krävas ett politiskt uppröjningsarbete av nästan bibliska proportioner i Sverige efter riksdagsvalet de 19 September. Sverigedemokraternas ”nästa utmaning blir att visa att de – i likhet med Dansk Folkeparti – har möjlighet att få inflytande och samtidigt lyckas hålla en stram disciplin i partiet. Men förutsättningen är naturligtvis att de andra svenska parterna respekterar partiet och svenskarna, som röstade för det.
Mycket tyder på att den mentala järnridån runt Sverigedemokraterna slutligen håller på att kollapsa. Det är bra. Inte bara för Sverige och svenskarna, som i sin tur kan höja huvudet och sjunga ”Du Gamla Du Fria” utan att riskera att bli anklagade för ”Hets mot folkgrupp” – men för hela Norden. Det finns hopp för Sverige.
Med vänliga hälsningar,
Pia Kjaersgaard
I kategorierna: Artiklar | 1 kommentar »
